Murakami, Haruki.

Igår hade jag bestämt att jag skulle läsa ut boken om nyckelfågeln och herr Okada. Klockan var mer än tolv på natten när jag läste de sista orden och raderna. Som väntat spelade brunnen en stor roll när det närmade sig slutet.

Den handling det innebär att sluta ögonen har en egen innebörd, oberoende av om den utförs i mörker eller inte.

En helt upponervänd berättelse med ett brett register av innehåll. Allt från familjehemligheter, otrohet, kärlek, hat, historier från manchuriet och kriget mellan sovjet och kina, dysfunktionella relationer, färgstarka karaktärer med påhittade namn såsom Malta och Kreta Kano, Muskot och Kanel eller Boris Skinnaren, en värld där verklighet och dröm går hand i hand. Kan med all säkerhet säga att jag aldrig läst en bok som liknar denna.

Karaktären som fastnar hos mig mest är Mei Kasahara, en sjuttonårig tjej som gör marknadsundersökningar för ett tupéföretag istället för att gå i skolan. Mei är även granne med brunnen och herr Okada och det är på så vis en vänskap växer fram mellan Mei och herr Okada, eller Nyckelfågeln som hon kallar honom. Mei fick mig att skratta; fundera; och bli sorgsen;

Jag sa att jag skulle trycka ner tre tamponger i halsen och sedan dricka massor av vatten, skära upp båda handlederna med rakblad och sedan hoppa från skolbyggnadens tak rakt ner på huvudet.

Även om jag ler och pratar på, känns det som om jag egentligen är någon annanstans och irrar omkring. Precis som om jag vore en ballong som fått snöret avklippt.

Jag är säker på att du inte fattar ett ord av det här. Men när en naken sjuttonårig flicka gråter i månljuset, då kan vad som helst hända. Det är sant.